Coronavirusutbrottet ställer till med oreda för företagen och deras likviditet. Därför skjuter många centralbanker till extra likviditet till bankerna för att stimulera ekonomin. Detta fungerar för att bankerna sedan kan låna ut pengarna vidare till företagen samt för att undvika en likviditetskris som vi upplevde 2008 när Lehman Brothers gått omkull. Läs vidare för att se varför extra likviditet till bankerna faktiskt kan fungera.

Det enda som finansvärlden nu talar om är coronautbrottet som vi nu genomlider och vilka konsekvenser det kommer att ha på den underliggande ekonomin. Att detta är det hetaste samtalsämnet är fullt berättigat med tanke på hur mycket osäkerhet vi står inför och hur litet vi vet om hur detta kommer att slå mot jobben och företagen. Det är en svart svan, som verkar kunna få bittra konsekvenser.

Många företag minskar sin produktion och verksamhet för att efterfrågan drastiskt minskat, eller för att det helt enkelt inte finns resurser i form av material eller personal på plats för att man ska kunna bedriva verksamheten effektivt. Det kommer att sätta sin prägel på sista raden för företagen.

För att lindra effekterna som coronaviruset kan bära med sig, har en rad centralbanker nu vidtagit åtgärder för att stimulera ekonomin. Vi har redan hunnit se många räntesänkningar världen över som en reaktion på utbrottet. Men flera centralbanker har också gjort utfästelser om att skjuta till med stora mängder likviditet till företagen via bankerna. Det rör sig om bland annat 500 miljarder kronor från svenska Riksbanken och 1,5 biljoner dollar (USD 1,500,000,000,000) från amerikanska Federal Reserve.

Men vilka effekter kan detta tänkas ha i praktiken för företagen att bankerna har tillgång till mer likviditet?

Bankerna behöver likviditet för att möta tillfälligt ökade lånebehov

Vi börjar från början med frågan om hur fungerar en banks utlåning till dess företagskunder? Lejonparten av det utlånade kapitalet lånas ut till större företag. Då kan lånen uppgå till allt mellan 50 miljoner kronor för mindre företag till flera miljarder för jättarna. Sådana belopp har bankerna inte liggandes löst på sina balansräkningar i väntan på att en dag få låna ut dem, utan man måste själv låna upp dem först.

Därför finns en interbankmarknad, det vill säga en upplåningsmarknad mellan bankerna och centralbanken, där banken dels kan låna ut extra likviditet till andra banker via centralbanken och dels låna upp pengar som man ska låna ut vidare till kunderna. Bankens vinst utgörs alltså av nettot mellan ränteintäkten från kunden och upplåningskostnaderna. Det är också på denna upplåningsmarknad som centralbankerna ska skjuta till mer billigt kapital.

Under en kris som riskerar att slå mot ekonomin, behöver företagen extra finansiering när intäkterna minskar under tillfälliga dippar. Det kan röra sig om nya lån, men också att man utnyttjar befintliga revolverande kreditfaciliteter som man har på plats hos banken. För att kunna möta denna efterfrågan på lån, måste bankerna ha tillgång till kapital att låna upp. Annars väntar också en likviditetskris utöver den oro med coronaviruset som vi nu upplever.

En sådan revolverande facilitet är en medgiven kredit upp till ett visst belopp som en låntagare kan utnyttja helt eller delvis under korta perioder. Det fungerar ungefär som ett kreditkort eller en checkkredit. På så vis att låntagaren kan utnyttja krediten genom att begära lån med korta löptider på 1 - 6 månader som sedan ska återbetalas eller förlängas under låneavtalets längd. Oftast används dessa bara tillfälligt för att parera exempelvis säsongsfluktuationer i varulager eller försäljning, men är inte tänkta att utgöra långsiktig lånefinansiering.

Revolverande faciliteter är därför sällan helt utnyttjade, utan brukar främst bara användas vid behov som en likviditetsbuffert. Bankernas kapitaltäckningskrav för dessa faciliteter är därför lägre än för periodlån. Det beror på att bankernas hela lånestock av revolverande kreditfaciliteter som gjorts tillgängliga för bankens företagskunder aldrig är helt utnyttjad av låntagarna. För periodlån är nämligen hela lånebeloppet utbetalat till låntagaren dag 1, medan för revolverande faciliteter väntar man med utbetalning till en senare dag och det är aldrig ens säkert att hela faciliteten utnyttjas till fullo.

Dessa revolverande faciliteter är från bankens perspektiv bara ett åtagande att låna ut pengar i framtiden när låntagarna behöver extra likviditet. Om alla bankens revolverande faciliteter skulle dras på en gång under en kort tid, skulle det kunna sätta stor press på den tillgängliga likviditeten på svenska interbankmarknaden när banken ska låna upp pengarna som ska utlånas vidare till företagen. Detta kan ställa till med bekymmer, även om bankerna lever upp till kraven på kapitaltäckning som Finansinspektionen ställer.

Coronaviruset förväntas sätta ordentlig press på likviditeten hos många företag. Det handlar dels om produktionsbortfall när de anställda är hemma i isolering eller i karantän, och dels om försäljningsbortfall när kunder minskar sina inköp av företagens produkter och tjänster. Däremot har företag fortfarande stora fasta kostnader som lokaler och personal, som inte helt enkelt kan minskas. Vissa sektorer, som turismnäringen och flygbolagen, är dessutom mer exponerade än andra för negativa effekter. Många företag kommer alltså behöva mer reda pengar i kassan för att kunna hålla sig flytande.

Företagen drar revolvrarna och sätter press på likviditeten i banksystemet

Företag behöver därför säkra sin likviditet under dessa extraordinära omständigheter som coronaviruset medför. Därför har exempelvis Private Equity-bolag som Blackstone och Carlyle bett alla deras portföljbolag att dra sina revolvrar - som det kallas på finansspråk - och utnyttja sina revolverande faciliteter fullt. Detta görs för att garantera att man har torrt krut i kassan när de fasta kostnaderna ska betalas.

Så varför vill företagen utnyttja sina revolverande faciliteter så att pengarna ligger i kassan istället för som en tillgänglig facilitet? Att vänta med att dra revolvern är ju trots allt billigare då kostnaden för den oanvända faciliteten är omkring en 30-40% av räntan om man utnyttjar lånet. Anledningen till detta sträcker sig tillbaka till finanskrisen 2008 som också samtidigt var en likviditetskris. Då torkade nämligen likviditeten på interbankmarknaden upp - alltså där bankerna lånar av varandra och centralbankerna - eftersom bankerna inte litade på att andra banker kunde återbetala lånen.

Det innebär som följd att bankerna inte kunde uppfylla sina åtaganden under de revolverande faciliteterna och att låntagare därför stod utan pengar i kassan när man behövde dem som mest. Detta fick många annars sunda och välskötta företag att gå omkull.

Minnet av detta har därför fått många företag att rusa till bankomaterna för att säkra upp sin likviditet. Man tänker att först-till-kvarn-principen gäller och att risken finns att man står utan finansiering om man väntar för länge. Även om den nuvarande krisen just nu inte är en likviditetskris, är det många företag som blev brända förra gången.

Företagen rusar till bankomaterna

Detta panikartade beteende hos företagen kan därför ge upphov till en likviditetskris. När många stora företag på samma gång drar sina revolvrar, krävs det att bankerna har tillgång till likviditet för att kunna möta behoven hos företagskunderna. Annars kan vi åter se en liknande finanskris som 2008, med följden att många annars sunda företag går omkull för att de inte kan få korttidsfinansiering. Många anställda skulle drabbas om en konkursvåg skulle följa.

För att undvika en sådan kris och en akut brist på likviditet, ställer därför centralbankerna upp med extra likviditet till låg ränta. Denna likviditet är tänkt att finnas tillgänglig för bankernas upplåning för att möta behoven under de revolverande kreditfaciliteterna, men också för att kunna ställa ut nya kortfristiga lån som ska hjälpa företag med finansiering under tiden som vi känner effekterna av coronavirusets spridning.

Det man inte får glömma bort är däremot att denna extra likviditet från centralbankerna till bankerna fortfarande är ett lån till bankerna och som därför sedermera ska betalas tillbaka. Därför är risken för lånen som betalas ut till företagen fortsatt på bankernas balansräkning och om ett företag går under eller inte kan återbetala lånet, innebär det en kreditförlust för banken. Det är alltså inte en gratis intäktsmaskin för bankerna som öppnar upp sig med den extra likviditeten, utan banken måste fortsatt göra en kreditbedömning av låntagaren - en bedömning som kan bli desto svårare med tanke på osäkerheten kring coronaviruset och hur länge det kan vara en våt filt över ekonomin.

Så för mindre fastighetsbolag som hoppades på att en dörr för finansiering nu skulle öppnas på glänt när mer pengar kommer in i systemet, är vägen till bankfinansiering för fastighetsprojekt också framöver en utmaning. Därför kommer alternativa finansieringslösningar fortsatt vara i ropet även framöver. Investerare som fått sina fingrar brända av att ha haft hög exponering mot aktiemarknaden, kan också komma att vikta om sin portfölj för att i större utsträckning sprida riskerna mellan tillgångsslag.