För att vara killen som mest sökte in till Arkitekturhögskolan av en slump har han kommit en lång väg sedan studieåren. Idag är Thomas Sandell, efter drygt 30 år i yrket, en av Sveriges mest kända arkitekter och han verkar både hemmavid och internationellt. Vi tog ett möte med honom för att diskutera dagens och morgondagens bostäder.

Det pågår just nu många diskussioner om de bostäder som har byggts under de senaste åren. Hur tror du att vi kommer att titta tillbaka på den här tiden i framtiden?
– Jag tror att det finns en viss risk att vi om 20 år tittar tillbaka och tänker att det var en period då vi byggde mycket skräp, både när det kommer till form och innehåll. Det har funnits en idé hos många kommuner att bygga varierad arkitektur för att man är rädd för att det ska bli för monotont. Kommunen har styrt detaljplanen och tvingat byggherrarna att bygga varierat genom att blanda höjder och material.

Men är inte variation bra att få in i stadsbyggnaden?
– Det har ibland gått till absurdum tycker jag, det har blivit för många materialmöten. Jag tror att det kommer att bli en källa till konflikt och problem om några år, man har inte riktigt koll på hur de här materialen fungerar ihop under en längre tid. Jag tycker inte heller att man behöver vara rädd för att det ska bli monotont bara för att man ger begränsningar i material. Det tror inte jag på, därför tycker jag Lärkstaden i Stockholm är ett väldigt bra exempel. Där är alla hus byggda i tegel, men det har blivit variation ändå. För ingen vill ju göra exakt som den som bygger bredvid.

Vad är det som då saknas i det som har byggts?
– När man bygger nytt kan man alltid titta tillbaka på äldre exempel. Som exempelvis alla gamla industrifastigheter i Stockholm som bevarats och byggts om till bostäder. Det är ett jättebra exempel på hållbar arkitektur tycker jag. De har tjänat som industribyggnader, sedan kontor och nu bostäder och vem vet vad de kommer omvandlas till om femtio år. Det är bra hus, hus som går att använda till olika ändamål. Titta på vilka hus som överlever länge, det är de som är välbyggda som fungerar.

Ett problem idag, enligt Thomas, är att kommunerna bara anvisar större markytor för bebyggelse. Vilket gör det svårt att skapa de där lite mer intressanta byggnaderna, de som kanske inte alltid har den vanligaste formen eller storleken. Delvis är det politikernas fel tycker han, då de har tryckt på att det måste byggas mer och då blir det inte ett lika stort incitament att markplanera den lilla ytan.
– Jag tycker att kommunerna borde kunna markanvisa fler mindre ytor, men då måste det också sättas ett annat pris. Annars blir de mindre ytorna för dyra att bygga på. Det skulle ge upphov till en mer varierad bebyggelse att få in mindre bostadshus i nättare skala. Den typen av förtätning saknas tycker jag och det skulle berika staden. Det finns många ”omöjliga tomtplättar” som då skulle kunna bebyggas i exempelvis Stockholm. Men jag vet att Stockholm stad säger att det krävs lika mycket resurser att göra en planläggning för 20 lägenheter som för 200 stycken, därför prioriteras de större ytorna.

Thomas är född i Jakobstad, i Finland, men uppvuxen i Härnösand, Borlänge och Skellefteå. Under hans ungdomsår byggdes det många nya hus i Jakobstad och på släktmötena i Finland diskuterades det flitigt om det som byggdes. Men det var inte det som gjorde att Thomas hamnade på arkitekthögskolan utan mer slumpen.
– Jag hade två killkompisar i lumpen som skulle söka dit. Så jag tänkte varför inte, en lika god idé som något annat. Och så var jag den enda av oss tre som kom in, blev en lite märklig känsla. Första året var jag en rätt usel student, jag fattade inte hur man skulle plugga. Men det ändrade sig och under år två blev jag helt fanatisk och fick en inlärningskurva som gick brant uppför. Jag blev otroligt intresserad av yrket och ville lära mig så mycket som möjligt.

Ett intresse som har fortsatt och som satt sina tydliga spår här i Stockholm med exempelvis Börshuset i Värtan, glasbyggnaden vid Kungliga Biblioteket och Sjöhuset i Nacka. Hus och bostäder som ser olika ut, något som han tycker att dagens fastighetsutvecklare ska ta fasta på.
– Familjen idag ser inte ut som tidigare då kärnfamiljen var det rådande. Vi behöver fler olika bostäder, men bostadsbristen har gjort att allt har gått att sälja i många år. Då har det inte heller funnits anledning att experimentera med nya boendeformer. I Stockholm har vi exempelvis 60 procent singelhushåll. Bejaka det, så här ser det ut idag och alla singlar är inte unga människor med dålig ekonomi. Det finns ganska många äldre singlar med hygglig ekonomi, gör bostäder även för dem. Jag tror exempelvis att det finns en jättemöjlighet att göra stora lägenheter. Idag tittar branschen bara på att göra yteffektiva, billiga lägenheter, men man kan inte blunda för att det finns en målgrupp som vill ha stora bostäder. En målgrupp som har pengar och vi måste bygga för dem också. Det tycker jag har tappats bort. Var inte så fega, alla behöver inte göra lika.

Att bygga motpoler, både lyxigt och enklare menar Thomas kommer att behövas i framtiden.
– Varför inte betongrent, utöver den standard som måste finnas i badrum och kök. Det vill säga lägenheter som folk kan inreda nästan helt själva. Eller stora lägenheter för skilsmässofamiljen, där barnen bor kvar i mitten och föräldrarna har sina delar i varsin ände av bostaden. Varför ser vi inte stora tvåor på 122 kvadratmeter, jag tror det finns en del som skulle vilja ha det. Jag tror nämligen inte att marknaden är så homogen så att alla vill ha en och samma sak.

Vilka hus vill du själv bygga i framtiden?
– Jag vill bygga hus med hög hållbarhet, med fokus på att de håller över tid. Välbyggda kåkar som är så generella som möjligt, då kommer de att hålla länge.

Du kan läsa fler intressanta intervjuer med spännande personer på sidan Fastighetsprofilerna.