Del 3 - att crowdfunda ett äventyr

Efter att påven Alexander I delat upp världen i Öst och Väst mellan spanjorerna och portugiserna 1493, hade de då mindre mäktiga britterna ingen naturlig sjöväg längre att nå handelsländerna Kina och Indien. Detta satte igång en stor expeditionslusta att nå dessa länder via en passage över norra ishavet.

Mellan 1496 och 1868 satte 135 expeditioner kurs mot nordpolen och bara under 30 års tid i början på 1900-talet dog minst 751 av de drygt tusen äventyrare som försökte nå världens nordligaste plats. Hur farligt detta isande pådrag var kan alltså inte förringas och i många fall kunde det bara sluta på två sätt för de upptäcktsresande: att nå slutdestinationen eller att dö.

S. A. Andrée tar plats på världsscenen

Bland alla lycksökare, visionärer och spänningsjägare återfinns en djärv svensk äventyrare vid namn Salomon August Andrée. Han kom på att han kanske funnit lösningen på de problem som alla de föregående expeditionerna stött på när de försökt nå nordpolen. Hans expedition skulle särskilja sig mot alla andra försök – han skulle nämligen besegra detta ointagliga och ogästvänliga landskap med hjälp av vätgasballonger. Andrée beräknade att det skulle ta 43 timmar att nå målet och han skulle landa sex dagar senare i Asien eller Amerika, beroende på vindarna. Denna säregna expedition väckte stort intresse hos alla europeiska och amerikanska tidningar värda namnet och nyheten spreds som en löpeld.

Att nå nordpolen med en luftballong var knappast vetenskapligt, utan svårigheterna var snarare av teknisk art. Andrées ballong skulle behöva en avancerad konstruktion för att kunna klara det kalla klimatet samt att kunna hålla vätgasen under tillräckligt lång tid för att både nå målet och att komma helskinnad hem. Till exempel ansåg Andrée att kursen skulle kunna hållas med segel och släplinor. Dessa specifikationer hade uppnåtts med en handfull ballonger sedan tidigare, men det var givetvis en dyr historia. 130 000 kronor skulle notan hamna på – en stor summa pengar år 1895 när expeditionen planerades.

Tvivel, vändningen och en lyckad crowdfundingkampanj

Efter att Andrée presenterat sin idé var det många sakvetare som var minst sagt skeptiska. De misstrodde den korta färdtid som Andrée ansåg skulle krävas samt att ballongens behövda specifikationer var alltför svåra att uppnå med den teknik som då fanns tillgänglig. Många ansåg att Andrée tog denna resa alltför lättvindigt och inte hyste tillräcklig respekt inför uppgiften och att det var helt säkert att han därför skulle föra sin tre man starka besättning i graven. Det ansågs att denna svenska polarexpedition endast skulle stanna vid att förbli en fantasi.

Men det fanns trots allt de som såg någonting i Andrée som vittnade om att han skulle kunna lyckas med denna bedrift som ingen annan före honom fullbordat med livet i behåll. Det skulle komma att hjälpa honom att samla in de behövda medlen. I denna finansieringskampanj deltog bland annat stora namn som Alfred Nobel som var bland de första som visade Andrée monetärt stöd. En vecka senare skulle Nobel även erbjuda att finansiera hälften av expeditionen förutsatt att resten av pengarna skulle vara på plats inom två månader.

Andrée berättade om Nobels generösa erbjudande för den dåvarande kungen Oscar II som med en patriotisk känsla ansåg att Sverige och dess folk förtjänade att vara nordpolens upptäckare. Tack vare ett kungligt bidrag på 30 000 kronor, kunde Andrée stänga sin finansieringsrunda med framgång efter blott 19 dagar.

Avresa med dunder och brak

Andrée och hans besättning avvinkades av 40 000 människor när de lämnade Göteborg under våren 1896 med kurs mot Spetsbergen, var ballongen på att ta dem vidare. Detta första försök skulle det däremot inte bli något av eftersom vinden aldrig vände från nordlig till sydlig den sommaren, så Andrée fick snopet vända hem. Samtidigt hade en konkurrent om att bli först till polen skördat stora framgångar som påverkade stödet för Andrée, även om inte heller konkurrenten korsat mållinjen.

Alfred Nobel erbjöd sig att bekosta en ny ballong men Andrée ansåg att en ny inte skulle behövas. Nästkommande sommar, år 1897, gjordes alltså ett nytt försök och den 11 juli låg vindarna äntligen rätt och det var dags att ge sig av.

Avresan var däremot dramatisk. Ballongen slog i både huset den lyfte från och slog sedan också i vattnet på grund av att en släplina fastnat på stranden innan Andrée slängt ut sandsäckar för att åter få ballongen att stiga. Därefter hördes inte från Andrées expedition utöver en handfull brevduvor som sänt hem nyheter. Dödsrykten började dock florera och 1899 respektive 1900 återfanns bojar med meddelanden från Andrée men inte ett spår syntes av själv expeditionen. Det värsta befarades och att Andrée med besättning inte skulle klara av att ta sig igenom den sörjiga isen till civilisationen om ballongen skulle förlisa. År 1900 hade många i Andrées närhet börjat ge upp hoppet om att åter finna honom vid liv.

Förlisningen

Inga egentliga nyheter hördes om expeditionen förrän 1930 när en geologisk expedition hade funnit Andrées vrak med en sammanrullad svensk flagga på Vitön. Andrées kvarlevor återfanns ett tiotal meter från vraket och den 5 oktober 1930 välkomnades kropparna hem till Stockholm. Den faktiska dödsorsaken fastställdes aldrig men klart är att expeditionen aldrig nådde nordpolen.

Så slutar denna svenska crowdfundade polarexpedition som väckte förundran, skepsis, hopp och många andra känslor över en hel värld. Andrée, tillsammans med besättningen Nils Strindberg och Knut Fraenkel är begravda i samma grav på Norra Begravningsplatsen i Stockholm, en grav som pryds av ståtlig spira till minne av denna djärva och modiga trio.