Lyssna på trettonde avsnittet av Fastighetsprofilerna via spelaren eller via Itunes och Spotify. Alternativt läs en kortare version av intervjun nedan.

När Lennart Weiss mamma oombedd anmälde sin son till SSU i Gävle, lade hon grunden till en lång karriär i den svenska bostadsmarknadens tjänst. Idag är han kommersiell chef på Veidekke, och bekymrad över att politikerna lämnat ungdomarna i sticket.

Som ung hade han engagerat sig i försvarets ungdomsverksamhet innan SSU:s rekryterare ringde och följde upp hans mammas telefonsamtal. Lennart besökte föreningslokalen, och blev kvar i politiken för gott.
"Det var väl en kombination av ett politiskt bakgrundsintresse och att det var jävligt snygga tjejer i SSU i Gävle", säger han.

Han valdes in i kommunfullmäktige som 17-åring, och syltade in sig i SSU där han blev samtida med Anna Lindh och Mona Sahlin. Steget till regeringskansliet var inte allt för långt, och med tiden skulle han arbeta som politisk sakkunnig åt den socialdemokratiske civilministern Bengt K Johansson. Sedan avgick finansminister Kjell Olof Feldt, och modet rann ut ur regeringskansliet.
"Jag insåg att det var över och att man skulle förlora valet. När HSB kom 1990 och erbjöd en tjänst som utredningssekreterare så tog jag det."

Att Lennart Weiss tog ett jobb på HSB var möjligen motsägelsefullt, eftersom han tidigt i livet hade formulerat en idé om att aldrig ägna sig åt bostadspolitik. För torrt, tyckte han. En hel karriär senare är han kvar i branschen, som kommersiell direktör på Veidekke. Där han han det besynnerliga uppdraget att ägna hälften av sin betalda arbetstid åt att debattera bostadspolitik, även om han åsikter tidvis inte alls harmoniserar med de som uttrycks av hans arbetsgivare.
"Jag kan inte prata för börskursen, jag måste få vara sann mot min politiska övertygelse. Men den rollen accepterar ett företag som Veidekke, och det tror jag inte att många andra företag hade gjort", säger han.

Men så är han också debattglad och rör gärna om i bostadspolitikens grytor. Själv är han efter så många år i branschen bekymrad över utvecklingen i Sverige. När han växte upp, menar han, var det självklart att staten tog ett ansvar för att unga människor kunde starta sin livsresa med tak över huvudet. Ett uppdrag som staten i dag har lämpat över på hushållen.
"Vi har en bostadspolitik som helt blundar för att ekonomiskt svaga grupper, framförallt ungdomar, inte kommer inte på bostadsmarknaden", säger han.

Han menar att nettoinflyttningen till Stockholm har minskat “närmast linjärt” med de restriktioner som införts på kreditmarknaden.
"Det här blir ett problem för arbetsmarknaden. Vi ser hur företag i Stockholm och Göteborg har svårt att rekrytera, därför att hushållen inte kan skaffa sig de bostäder som krävs för de jobb som de skulle vilja ha", säger han.

Så vad är lösningen? Lennart Weiss tycker bland annat att bilden av de svenska hushållens skuldsättning är onödigt mörk och onyanserad. Han pekar på att svenskarna snarare sparar för mycket ur ett internationellt perspektiv, och att tillgångarna med stor marginal överstiger svenskarnas skulder. Men framförallt, menar han, måste det till riktade insatser som gör det enklare för folk att kliva in på bostadsmarknaden. Han vill se nya regler i hyresmarknaden och undantag för förstagångsköpare, med högre bolånetak, och riktade topplån från staten. Därtill tycker han att amorteringskraven är för hårda.
"Jag minns själv hur det var i familjebildande ålder. Bara att gå och köpa en servis var en jättekostnad. Och så fick man barn, och då bara väller det in kostnader överallt. Och i det läget säger myndigheten att du ska amortera som mest", säger han, och fortsätter.
"Varför ska du ha hög amorteringstakt mellan 30 och 40. Däremot i min ålder, från 55 till 65, då ska du amortera så du kommer ned till en rimlig nivå. Hur svårt ska det vara att få ihop den logiken? Jag begriper inte!"