Som ansvarig för den oberoende tankesmedjan Global Utmanings program om hållbara städer har Elin Andersdotter Fabre fått god användning av sin breda erfarenhet av arbete med utvecklingsfrågor inom jämställdhet och mänskliga rättigheter. Ett jobb som skett inom FN, Regeringskansliet och det civila under flera år. Nu står hållbara städer på hennes agenda och mycket i hennes arbete handlar om demokrati.

Feministisk stadsutveckling har dykt upp som ett begrepp inom stadsplanering på den nationella agendan här i Sverige under de senaste två åren. Begreppet började synas i större utsträckning mycket tack vare att bostadsminister Peter Eriksson använde det under FN:s toppmöte om bostäder och stadsutveckling, på Habitat III-konferensen i Ecuadors huvudstad Quito i oktober 2016. Men Elin tycker att begreppet borde vidgas.

– Man kan förvänta sig att vi i Sverige, med vår jämställdhet, ska vara världsledande inom det här området. Men när man söker efter svensk forskning som handlar om feministisk stadsplanering och framförallt hittar exempel som bygger på att skapa en lekplats nära ett café, då blir jag närmast provocerad. Det är inte feministisk stadsplanering. Är det på den nivån forskningsläget är i Sverige, då finns det väldigt mycket mer att hämta internationellt inom det här området. Vi på Global Utmaning tror snarare att handlar om att man måste inkludera den del av befolkningen som inte har varit inkluderat tidigare när vi planerar våra städer, att det har med demokrati att göra. När vi pratar inkludering menar vi allas verkliga behov, det vill säga även männens verkliga behov. Vad vi försöker göra är att avväpna feministisk stadsplanering. Vi menar istället att vi ska ha rättvisa städer som är jämlika och jämställda för alla.

Våra städer i västvärlden har mångt och mycket planerats och byggts från en vit medelklassmans perspektiv och hans bil. Elin menar att många av de utmaningar vi nu ser i städerna är kopplade till det.
– Vår utgångspunkt är att man har glömt över halva befolkningen. Och när man har fokuserat på den manliga halvan har inte resultatet blivit hållbart eller rätt. Vi ser idag att segregationen ökar och att tryggheten minskar, så vad händer om vi gör tvärtom? Det är svårt att veta hur man ska göra för att det ska bli helt rätt men om man har gjort det på ett sätt och det inte blev så bra, då kanske det är dags att testa och se om det blir bättre om vi gör på ett annat sätt.

Har du några konkreta exempel?
– Genom vårt initiativ #UrbanGirlsMovement har vi tagit fram ett tiotal riktlinjer, utifrån unga tjejers behov men som vi menar fungerar för alla. Bland annat har vi tittat på den mänskliga skalan. Vi måste känna igen oss i staden, inte ha de här överväldigande proportionerna som dagens moderna städer har. När vi känner oss som om vi är på vår bakgata, då trivs vi. Då kommer folk befinna sig ute på gatorna i större utsträckning och då skapas bättre förutsättningar för ökad trygghet och säkerhet. Just det här att hitta ett sätt där man kan främja blandade funktioner och blandad befolkning på dygnets alla tider i staden är viktigt. Som exempelvis det här med sittplatser i det offentliga rummet. Tjejer och kvinnor, oavsett ålder, tenderar att inte uppehålla sig på platser om de inte kan hitta en sittplats. Det handlar mycket om social integration. Vi ser att killar kan stå och hänga i gathörn medan tjejerna vill ha sittgrupper eller trappsteg att sitta på. Så det är viktigt att se till att sådant som skapar förutsättning för att få ut fler kvinnor i det offentliga rummet byggs.

Finns det någon stad som du tycker redan idag arbetar på ett bra sätt mot en mer jämlik stad?
– Jag tycker Paris är ett jätteintressant exempel på en storstad där man med modiga politiska beslut under senare år har sett till att bygga på, komplettera och förändra. Det har gått ganska snabbt och förvånansvärt enkelt. Tidigare genomkorsades Paris av två motorvägar, en i var riktning, på var sida om floden. Paris borgmästare beslutade, oberoende av självklart motstånd från stadens många bilister, att stänga av dessa vägar för biltrafik och istället skapa så kallade ”shared space” på Seines båda stränder. Idag samsas istället cyklister, fotgängare, caféer, lekplatser och träningsinrättningar längs flera kilometer i stadens mest centrala del. Staden har gett tillbaka till alla sina medborgare det område som tidigare endast dominerades av bilister. Utöver Paris
tycker jag annars att de som lyckas göra stora skillnader är de som lyssnar på medborgarnas behov, och är intresserade av människor.

Men ligger vi då efter i Sverige?
– Beror lite på, vi är väldigt medvetna om vad som är jämställt och inte jämställt. Men sen i sak ligger vi efter andra länder. I många andra europeiska länder har staten ett demokratiskt uppdrag som är mycket mer artikulerat. Och något som man förutsätter, även om man inte pratar om just specifikt kvinnors rätt. Det är liksom mer en självklarhet i debatten. De ser till att staden ska vara till för alla, vi har nog bara förutsatt att staden är till för alla.

Vad kan de som arbetar med fastighetsinvestering, utveckling och förvaltning bidra med?
– De som förstår att lyssna till marknadens behov, de är de som kommer att göra mest affärsnytta imorgon. Men jag tror att det krävs stor lyhördhet, intresse och en lokal anknytning för att på riktigt förstå vad som kommer skapa långsiktig affärsnytta, att hållbarhet kommer vara den enda vägen att gå. Att få till ett lokalt engagemang är lättare för de mindre fastighetsbolagen än de större tror jag. Lyssna in de boende, det kan få dig som fastighetsägare/förvaltare att tjäna pengar på sikt, framför allt spara pengar på kort sikt då det minskar vandalisering och förfall av området.

Elin arbetar idag mestadels från Paris men är uppvuxen på Mälaröarna, utanför Stockholm. Hon var tidigt nyfiken på andra miljöer, ville komma längre bort. Något som idag lett henne till ett arbete som är globalt.
– Jag har alltid varit intresserad av att lära mig mer om hur det ser ut i världen, även när jag var yngre. Det som har varit till stor hjälp för mig har varit att hela tiden vara ödmjuk för våra tillkortakommanden, att inse att de faktiskt finns många bra saker som händer på andra håll. Den nyfikenheten tror jag är en orsak till att jag idag är där jag är.

Vi kommer under vårt samtal in på FN:s hållbarhetsmål och Elin menar att många fler aktörer borde använda sig av de målen i sin verksamhet.
– Alla bolag kan utnyttja de här ramverken bättre som stöd i sin verksamhet. Särskilt små aktörer som känner sig vilsna och kanske tycker att politiken inte är tillräckligt tydlig eller inte håller med om den riktning den tar inom exempelvis en kommun eller nationellt. Då kan man gå till ramverken och se vad världens ledare gemensamt fastslagit är den riktning vi borde gå mot. Som exempelvis när det kommer till mål som rör jämställdhet, hållbar stadsutveckling och minskade klyftor och ojämlikhet. Där finns många rättesnören att hänga upp sin verksamhet på, tankar som man kanske själv inte har tänkt. Det lokala och det globala hänger ihop mycket mer än tidigare och det krävs ännu mer arbete i rätt riktning på lokal nivå, här och nu, om vi ska nå globalt uppsatta mål.

Du kan läsa fler intressanta intervjuer med spännande personer på sidan Fastighetsprofilerna.