Lyssna på avsnitt 59 av Fastighetsprofilerna via spelaren eller där poddar finns, exempelvis på Itunes och Spotify. Alternativt läs en kortare version av intervjun nedan.

Resande i arkitekturens historia

Martin Rörby är sångaren som snöade in på arkitektur och stadsbyggnad. I dag är han en av landets mest synlige arkitekturhistoriker, med en förmåga att se det vackra i det som många andra knappt vill titta på.

"Det var bostadsbrist på den tiden och mina föräldrar hyrde en lägenhet i andra hand i Hässelby Gård" säger Martin Rörby.

Martins pappa var professionell musiker och insyltad i den svenska scenen, och mamma en sjukgymnast som senare sadlade om och blev etnolog och utredare i sjukvården. Martin själv var en entusiastisk sångare och tyckte om bildesign – ett intresse som sitter i – och överlag fanns i familjen ett intresse för hus och estetik.

"När jag var barn så var det ofta så att söndagsturen med bilen gick till ett gammalt slott eller några spännande nya hus" säger Martin.

Martin ville först bli sångare, sedan lärare, men genom en rad slumper staplade på varandra började han gradvis intressera sig för byggnadsvård och arkitektur. En av dessa slumper var rivningshotet mot Adolf Fredriks musikklasser, skolan där han själv hade lärt sig att sjunga. Han engagerade sig i debatten, och skrev 19 år gammal en artikel om fastighetens historia.

"Gnistan för det jag håller på med idag tändes redan där" säger han.

Med tiden blev Martin Rörby en slags frilansande skribent, konsult och kunskapssökare i arkitekturrelaterade frågor. Han intresserade sig för David Helldén, arkitekten bakom Sergels torg och Hötorgsskraporna, vilket mynnade ut i en hel doktorsavhandling i ämnet. Och sedan dess har han dykt upp i alla möjliga sammanhang, med både böcker och tv-program.

Något som tycks kännetecknar Martin Rörby är hans förmåga att se det vackra i den arkitektur som tidvis inte har stått så högt i kurs i samhället: miljonprogram, betong och annat som växte fram mellan och efter krigen. Det handlar om att arkitekturen, enligt Martin Rörby, alltid har varit en spegelbild av tidsandan.

På 30-talet tyckte man att en Jugendkåk var det äckligaste man kunde tänka sig. Som historiker ser man de här pendelrörelserna, och när pendeln befinner sig i det yttersta läget så gäller det att hålla emot så man inte gör det oövervägda. Då är det lätt att man gör samma misstag igen. Det är viktigt att se mångfalden i städerna, med träkåkar, 1800-talshus, till 20-talsklassicismen, folkhemsmiljön och de mer brutalistiska men välgestalade miljöerna från 60- och 70-talen. Allt det här måste kunna få finnas samtidigt.

Mot den bakgrunden är han inte heller förtjust i den ganska polariserade debatten om svensk arkitektur, där man i ena lägret höjer rösten för att bygga som man gjorde förr i tiden. Snarare hoppas han att vi kan få en mer inkluderande och mer nyanserad debatt om en arkitektur som speglar vår tid.

"I dag finns det en tendens att det är en sak som ska gälla, men om vi har lärt oss någonting så är det att många saker måste få finnas samtidigt."